"Roberto Torregiani - Transcendens och kropp", text av Olle Granath (2013)

Roberto Torregianis måleri har sina rötter i ett abstrakt måleri som förlitade sig på gesten, en spontan utlevelse inför duken som byggde på att även i kaos finns mening. Runt omkring honom fanns sammanhanget i ett måleri med gemensam utgångspunkt, metod och målsättning. Det skulle emellertid inte dröja länge förrän gestalter frigjorde sig ur dukarnas färgslingor hos Torregiani. Man såg mänskliga figurer, passiva i sina uppenbarelser, men framburna av ett ljus som inte lånades från omgivningen utan som kom inifrån de lager av en laserande oljetempera som är den teknik Torregiani förblivit trogen och som möjliggör transparensen i hans måleri. En biografisk notis kan möjligen bidra till att kasta ytterligare lite ljus över bakgrunden till hans konst: han kommer från regionen Marche i östra Italien med Adriatiska havet inom synhåll från byn där han föddes. I dessa trakter möttes en gång Västrom och Östrom i en både kulturell och politisk envig. Ravenna, med sina bysantinska mosaiker, liksom Piero della Francescas Rimini och Urbino ligger nära. Där finns ett uppfordrande arv att både förvalta och befria sig ifrån. Betraktar man Torregianis måleri genom decennierna ser man snart att han målar mot en fond av religiositet. De figurer som redan tidigare lösgjorde sig ur hans måleri kunde ta gestalt av en Kristus hängande eller bärande på korset. Snarare än att uppfatta dem som andaktsbilder blev de tecken för en utsatt existens. Den korsfäste som existentiell metafor bär långt utanför den rena tron. Med sin frigörelse ur ett virvlande, spontant måleri och framburna av det immanenta ljuset gav hans figurer kropp åt begreppet transcendens. Torregiani har fortsatt att måla i ett inte helt lättdefinierat gränsland mellan ett nonfigurativt måleri där färgen och ljuset ensamma fått bära fram budskapet och bilder där gestalter, abstraherade till tecken, försiktigt rört vid det heliga. I hans senaste målningar har turen kommit till det heliga ansiktet, men inte det avtryck Kristus lämnade på Veronikas svetteduk utan Marias, Gudsmoderns, anlete. Detta ansikte har fått tränga undan de rester av den informella gesten som omgivit gestalterna i hans måleri. I stället expanderar ansiktet och fyller duken med en sällsam, lugn och stark närvaro. Denna kvinna kommer ur både natt och dag, ur skymning och gryning, ur kaos och ordning. Hon utmanar de destruktiva krafter som, enligt berättelsen, berövade henne hennes enfödde son. Hon är emellertid inte längre instängd i sin berättelse utan inkarnerar sina systrar i många tider och i många världar. Enligt en legend målade evangelisten Lukas det första porträttet av Maria, därför är han också målarnas skyddshelgon. Men det finns en annan legend om en uttröttad Maria som lutar sig mot en pelare i ett tempel och därmed lämnar ett avtryck av sitt anlete på pelaren, en parallell till berättelsen om svetteduken. När Kejsar Julianus, kallad Avfällingen eftersom han ville återupprätta Olympen och rensa bort alla andra trossystem ur Romarriket, fick höra talas om Mariabilden på pelaren beordrade han att den skulle tas bort. Men ju mer man högg i anletet, desto tydligare blev bilden av Maria. Det är en fin metafor för konstnären som, med sin oljetempera, laserar lager på lager för att få kvinnoansiktet att träda fram på duken som en uppenbarelse. Att placera Roberto Torregiani i något fack för religiöst måleri låter sig inte göras, därtill är hans måleri alldeles för individualistiskt i sitt experimenterande med färgen och formen. Hans förtroende för måleriet som hantverk och materia och som en sinnlig upplevelse av tillvarons andliga dimension håller honom på avstånd ifrån det illustrativa. Berättelsen hämtas inte i första hand från Boken utan ur erfarenheten som levande människa här och nu. Olle Granath